Jag visste att det var farligt att känna. Jag visste att det var farligt att vilja ha, att få det bättre, att vara lycklig. Men trots mina egna varningar lät jag mig själv att tro på en framtid. En framtid med någon som faktiskt kunde förändra. Jag lät mig tro på lycka, förändring och positivitet. Men det visade sig vara en väg av lögner, svek och tårar.
Just nu känns allt som jag kämpat för otroligt nära. Alla destruktiva val som rakblad, alkohol och dumma val känns som en bra väg att gå. Hur hemskt det än låter. Men varför resa sig gång på gång då man varje gång blir nedslagen igen och sparkad på då man redan ligger ner? Varför offra så mycket utan att få någonting tillbaka? Hur mycket ska man ge och förlåta egentligen?
Alla gör misstag, det vet jag mer än någon. Men vart går gränsen? Hur läker man sår som går så många år tillbaka? Sår som man trodde kunde läka och en sorg man aldrig trodde man skulle känna igen. Hur går man vidare, vågar lita på personer igen?
Just nu vet jag inte ens vad jag känner, tänker, tycker, mår. Allt jag vet är att en bil nu väntar på mig och Iso så att vi får åka hem.